Den svenska bankmarknaden avregleras

billigare lån svenska bankkrisen

Den svenska bankmarknaden avregleras

Under andra världskriget skärptes den statliga kontrollen av finansmarknaden och under de kommande decennierna kom kreditmarknaden att vara en viktig del av den statliga politiken. Riksbanken kom att styra inte bara räntenivån utan även kreditvolymen. Utlåningen i svenska kronor var hårt reglerad. Bankernas möjlighet att bevilja krediter till andra ändamål än bostadsfinansiering var begränsade genom att Riksbanken fastställde hur mycket utlåningsvolymen fick öka. Detta begränsade naturligtvis den fria konkurrensen och ledde till en fastlåsning av konkurrensläget mellan bankerna. Men i mitten av 1980-talet blev det allt tydligare att utlåningstaket var ett ineffektivt medel mot kreditexpansion på grund av att en allt större del av kreditgivningen börjat ske utanför banksystemet. Den 14 maj 1985 upphörde Riksbankens rekommendation om högsta tillåtna medelränta för bankernas utlåning och ett halvår senare, den 22 november 1985, togs utlåningstaken för bankerna bort. Avregleringen fick till följd att de svenska bankernas utlåning ökade mycket kraftigt, bland annat blev det nu möjligt att återvinna de volymer som tidigare hade sökt sig utanför bankerna. Under de tre sista åren av 1980-talet dubblerades Handelsbankens utlåningsvolym. Den 1 juli 1989 togs det sista steget i avregleringen av den svenska kreditmarknaden genom valutaregleringen togs bort.

Noteras bör att dessa år följdes av en finanskris i början på 90-talet

Finanskrisen i Sverige 1990–1994

Bank-, finans- och fastighetskrisen i Sverige 1990–1994 var en kris på 1990-talet som till viss del berodde på avskaffade kreditmarknadsregler för bostadsmarknaden, men främst statens kontroll av valutan. Krisen berörde fastighets- och finansmarknaden samt banksektorn. I kombination med fast kronkurs, valutaspekulation, skattesänkningar, samt en växande offentlig sektor, gav krisen upphov till sviktande offentliga finanser.

Händelseförlopp finanskrisen

Bank-, finans- och fastighetskrisen i Sverige på 1990-talet grundlades redan från cirka 1986–1990 med de nya villkor som rådde i bankvärlden, bland annat avskaffades kreditmarknadsregleringar som tidigare begränsat utlåningen.

Bankerna lånade ut till finansbolag som i sin tur lånade ut till fastighetsbolag.

Regeringen genomförde flera reformer som alla bidrog till krisen, bland annat en friare finansmarknad, ändrat ränteavdrag, samt reformer som egentligen främst syftade till att gå från ett tillstånd av hög till låg inflation.

Fastighetskrisen kan sägas ha brutit ut när finansbolaget Nyckeln ställde in betalningarna 1990 och drog med sig både finansbolag och banker i fallet. 1991 kom Asken på ekonomiskt obestånd vilket gjorde att Nordbanken 1993 blev statligt genom att banken övergick till bankstödsnämnden. Några som förlorade mycket pengar var Erik Penser och Anders Wall.

Krisen berörde framförallt de kommersiella fastigheterna som tappade omkring två tredjedelar av värdet, men slog även igenom på priset på villor och bostadsrätter, som i vissa fall tappade nästan lika mycket men vissa bara 15–20 % eller mindre av värdet.

1992 havererade den fasta växelkursen på grund av valutaspekulation. För att försvara kronkursen höjdes marginalräntan mycket kort, mellan 16 september och 21 september, till 500 % . En stor del av valutaspekulationen var att vanliga företag tappade förtroendet för kronkursen och förde för säkerhets skull ut pengar för att säkra kommande utlandsbetalningar.

Sverige höll sig kvar vid fast växelkurs något längre än exempelvis Storbritannien, Italien och Finland.[källa behövs]

1994 byttes marginalräntan till reporänta (repa, av engelska repurchasing agreement) – som fortfarande används i Sverige.

1994 kan fastighetskrisen sägas vara över, men det tog åtskilliga år efter detta för priserna att återhämta sig.

Nuvarande bolåneräntan